Rubrik för ett längre utvalt blogginlägg

Allting ditintills hade gått ganska bra, tycker jag. Eller ja, det hade i alla fall gått så bra som jag tänkte att något kunde gå första dagen på jobbet. Om ni inte har hängt med tänker jag ge lite kontext, så att ni förstår var ni läser:

Jag hade börjat på ett företag och skulle jobba med telemarketing. Detta är nu 20 år sedan och det var mitt första jobb. Ja, ni har rätt: Jag är alltså ca 40 år gammal om detta inte redan synts på mina skåror vid ögonen. Den dagen hade jag i alla fall varit sanslöst nervös för mitt nya jobb. Både för det faktum att det var telemarketing jag skulle jobba med, men också att jag skulle träffa en massa nytt folk. Jag hade liksom inte sysslat så mycket med det tidigare. Oftast var jag själv och det var jag bekväm med.

Hur som helst. Första dagen på telemarketing då. Jag hade blivit ditkörd av farsan, klivit in och presenterats för min nya chef – som för övrigt verkade trevlig – och sedan ledd till rummet där telemarketing höll till. Ja, också en sväng in till kundservice hade hunnits med. 

Alla var trevliga och tillmötesgående och jag kände mig omedelbart lugnare. När jag sedan påmindes om att det faktiskt var telemarketing som jag var där för blev jag otröstligt nervös igen. Hela förmiddagen lades på en utbildning inom just telemarketing. Det var jag och det var min chef och det var varsin kanelbulle som låg på ett fat på bordet. Jag antog att den syftade till att hålla min hjärna alert? Oavsett syfte med bullen så fyllde den inte någon större funktion.

• ”Ska du inte äta bullen? Det är viktigt att vara på alerten när man jobbar med telemarketing” påpekade min chef något skojfriskt.

Så ska det vara. Låt oss nu avväpna situationen, tänkte jag. Det kunde ju inte bli värre än att sitta här och våndas. Kasta in mig i telemarketing bara, tänkte jag. Och ge mig den där bullen först så att jag får lite socker. På den tiden drack jag inte kaffe så sockerchock var det mesta jag kunde hoppas på där och då.

När förmiddagen hade gått åt jag lunch med mitt nya gäng på telemarketing. Frågor om nervositet kom från alla håll och jag spelade cool men misslyckades. Jag såg klockan ticka ner och närma sig 13. Det var då som det skulle ske. Det var då som mitt arbete inom telemarketing skulle börja på riktigt.

Min chef kungjorde att ”Jaha, då var det dags. Nu var vi dem, telemarketing!” och alla begav sig mot rummet för att börja ringa igen. Satan i gatan vad nervös jag var vid det tillfället. Det kändes som att mina ben vek sig under mig när jag stegade fram mot telefonen där min telemarketing-karriär skulle ta sin början.

Frågorna har varit en del sedan förra veckan. Jag tänker därför att jag ska dyka ner lite i de spörsmål som inkommit till mig. För er som inte hängt med kan jag berätta att det kommer att handla uteslutande om varningsskyltar. För att ge lite mer kontext kommer det att handla om varningsskyltar som vi – i min familj – upprättat i hemmet för att få barnen att förstå vikten av att göra som vi vuxna säger, och hålla sig till regler som gör att inget eller ingen kommer till skada.

Så, jag kommer att presentera några av de vanligaste frågorna som kommit in. Dessa besvaras och jag hoppas att svaren är tillfredsställande nog. Om ni däremot saknar svar på någon fundering är ni varmt välkomna att kontakta mig via kommentarsfältet. Jag svarar gärna på frågor även nästa vecka.

Varför just varningsskyltar? Vem kom på idén?

Det var faktiskt jag som kom på idén och när den slog mig tyckte jag att den var vattentät. Förr eller senare, helst förr, ska barnen ändå behöva lära sig varningsskyltar. De ska lära sig vad de står för och hur de ska förhålla sig till dem. De ska lära sig vilka problem som uppstår om man inte följer regler och lagar. Lite så är det ju i ett hem. Vi har våra ”lagar” och regler som gemene invånare (familjemedlem) måste förhålla sig till. Varningsskyltar berättar vad som inte får göras och hur problem kan undvikas.

Följer barnen alltid det som står på varningsskyltarna?

Nej, absolut inte. Bara i morse skedde en överträdelse av en regel som stod på en av varningsskyltarna i vardagsrummet. Om ni är nyfikna kan jag berätta att det handlade om att man inte får retas med hunden. Hon är gammal och trött och vill mest bli lämnad ifred. Framförallt av människor av den mindre typen, av vilka vi har tre stycken. Varningsskylten innehåller en bild på Katja, vår labrador, med texten ”Var alltid snäll mot Katja”. Det, kan man tycka, borde väl inte vara så svårt att följa. Det kan man tycka precis hur mycket man vill…

Hur många varningsskyltar har ni hemma?

Vet ni vad, jag fick faktiskt ge mig iväg i huset och räkna dem. Jag kom upp i så många som 23 st. Och då har jag inte ens varit inne i badrummet i källaren eftersom min sambo badar där just nu.

Vi får se vad räkningen av varningsskyltar kommer upp i tillslut.

När jag först flyttade till Stockholm jobbade jag med fasadrenovering. Har ni hört något så förvånande någon gång? Det är inte ofta jag talar om detta för folk. Det har varit något jag mest hållit för mig själv under en lång tid. Idag tänkte jag däremot göra lite annorlunda. Jag tänker att jag ska berätta lite mer om hur det kom sig att jag ens tog jobbet inom fasadrenovering i Stockholm. Det är inte direkt något som ni bett om att få höra men något jag ändå ska ta mig friheten att berätta om.

Låt oss spola tillbaka tiden till tidigt 2000-tal. Jag hade precis tagit studenten hemma i Härnösand och jag visste inte riktigt vad jag ville göra med livet. Det tycktes de flesta andra veta mycket väl. Folk försvann åt alla möjliga håll. Göteborg, Norge, Thailand, Australien. Det var ett jävla åkande. Själv stod jag där utan jobb och ringa hopp om framtiden.

Sedan öppnade sig en dörr. Fasadrenovering i Stockholm av alla dörrar i världen. Det var inget jag hade reflekterat över. Hur skulle jag kunna utföra fasadrenovering i Stockholm? Jag hade ingen erfarenhet av det. Tänk om Stockholm blev jättefult efter att jag arbetat med fasadrenovering där. Det går ju inte ann.

Problemet var bara att pengarna började ta slut. Jag var tvungen att agera, och det fort. När vännen som skulle flytta till Stockholm och arbeta med fasadrenovering – han som frågat om jag ville haka på tidigare – frågade mig igen så fanns ingen återvändo. Jag skulle tacka ja till uppdraget. 2 veckor efter samtalet började jag jobba med fasadrenovering i Stockholm. Nu ska ni få veta vad jag tyckte om det:

Fasadrenovering i Stockholm var roligare än jag hade tänkt från början. Det var en härlig tid även om den var kort. Jag var bara kvar på arbetet i 10 månader innan jag rörde mig vidare. Däremot kände jag att jag redan från början kunde utföra ett gott arbete inom fasadrenovering i Stockholm. Vissa fasader i stan har fortsatt mig och mitt team att tacka för sitt vackra yttre. Ibland, när jag vandrar längs stadens gator, kan jag fortfarande tänka på att det var min första tid här. Fasadrenovering i Stockholm var verkligen mitt arbete.

Är det någon av er som har erfarenhet av den här typen av arbete? Kanske inte fasadrenovering i just Stockholm men i någon annan stad? Dela gärna med er av era erfarenheter!

Är det den konstigaste rubriken du läst i denna blogg hittills? Kanske? Ja, jag har trots allt skrivit om en hel del knas genom åren, men kanske är den mest extrem. Vad innebär det ens, gjutasfalt i Stockholm? Jag slår vad om att det flyger över huvudet på många. Jag slår också vad om att det är många som redan slutat läsa inlägget. De vet förstås inte att jag skriver såhär eftersom de redan slutat läsa. Om det nu stämmer, vill säga. Till dig som fortsatt läser texten vill jag dock säga Tack. Tack för att du läser min blogg och tack för att du nu ska få läsa detta inlägg om Stockholms gjutasfalt.

Utan vidare förseningar vill jag nu presentera texten:

Robban, Sixten och Max var tre svagbegåvade individer som hängt ihop sedan de var små. Robban (eller Emil som han egentligen hette) hade alltid känt sig lite utanför eftersom han var den enda i sällskapet som saknade ett X i sitt namn. Ibland skrattade vännerna åt honom på grund av det.

När de gick ur gymnasiet bar de tre blommor på sitt bröst. De hade alla tre gett varsin till de andra två. Ja, och sedan hade de gett en till sig själva. Det var både tragiskt och fint på samma gång, kan man tycka om man vill. Den förste att få jobb var Robban. Han började arbeta med gjutasfalt i Stockholm. Frågan var bara hur det skulle gå.

Robban berättade dagen innan han skulle flytta upp att han aldrig varit i Stockholm och att han inte visste vad gjutasfalt var. De andra två frågade om han var orolig för hur det hela skulle gå. Hur skulle han kunna ta sig runt i Stockholm och hur skulle han veta hur gjutasfalt skulle hanteras om han saknade kunskap helt? Han lugnade genom att försäkra dem om att ”det är lugnt”. Det var ofta ett svar han gav till sina tvivlare. Ofta fungerade det inte. Särskilt inte på Försäkringskassan. Men när det kom till Sixten och Max kunde han alltid räkna med bifall. Detta oavsett om det gällde gjutasfalt i Stockholm eller något annat helt slumpmässigt ämne.

De var trots allt väldigt, väldigt dumma allihop.

Vi ska gå igenom en sak som jag känt att jag lämnat lite okommenterat senaste tiden. Det har faktiskt blivit lite av en elefant i rummet eftersom så många av er har hört av sig. Ju längre tiden gått desto större skuld känner jag för att inte ha tagit upp ämnet. Nu kanske det låter lite överdrivet men så känner jag i alla fall. Jag talar om det faktum att jag har arbetat med att köra budbil i Kista, och det intresse som väckts efter detta.

Var det oväntat?

Ja, väldigt!

Samtidigt vill jag göra er nöjda och stilla nyfikenheten om denna period i mitt liv. En period som ägde rum under ett par år för mer än två decennier sedan. Det var då mitt jobb var att köra budbil i Kista och jag minns det mesta som om det vore igår.

Jag tänkte att jag idag skulle berätta hur det gick till när jag fick jobbet. När mitt yrke blev att köra budbil och just i Kista av alla ställen. Det var ju knappast så att Kista var ett bekant område för mig, och budbil ska vi inte tala om. När jag fick jobbet hade jag bara haft körkort i någon månad. Jag hade dessutom varit i Stockholmstrakten endast två gånger, så det var helt färskt – allting.

Jag visste att jag ville till området så småningom. Då var jag 22 år gammal och en vän hemifrån bjöd ner mig på besök. Jag åkte tåget på 7 timmar ner till huvudstaden och vi umgicks över en helg. En helg som fick mig förälskad, inte i honom utan i Stockholm. Jag började omedelbart söka jobb i stan. Många annonser passerade när jag tillslut landade på en om budbil i Kista. Det där lät intressant. Jag visste inte vad Kista var men budbil kunde jag förstås räkna ut. Jag sökte och höll tummarna hårt. Det hjälpte tydligen, för en vecka senare fick jag svar att jag skulle få komma på intervju.

Intervjun gick bra. Det var nog min starkaste prestation i sådana sammanhang någonsin. Jag fick jobbet. Jag fick min budbil och min rutt att köra på i Kista. Två roliga och spännande och utvecklande år följde. Det kan möjligen var den period som format mig mest, både som privatperson och som yrkesperson. När jag gjorde min sista dag i budbilen i Kista kändes det faktiskt ganska sorgligt. Tiden gick och det kändes mer och mer naturligt att jag slutade, men det tog ett tag!

Först och främst är jag fönsterputsare. Så har jag alltid sett det. Detta vågar jag förstås inte säga till min familj för då är jag väl såklart en ”svikare”. Nej, enligt dem är jag först och främst förälder, make och allt sånt. För mig är detta snarlikt viktigt. Men man ska komma ihåg att jag har varit fönsterputsare i över 40 år. Långt innan fruar och barn kom in i bilden. Är det så konstigt att denna del av min identitet är helt centralt? Jag tycker inte det.

Nu ska jag be att få berätta om just hur bra fönsterputsare jag är, och varför.

Det finns ingen som jobbat som fönsterputsare lika länge som jag. Nej, det finns ingen. I alla fall inte i min del av Sverige. Det finns många fönsterputsare här. Många som gör ett fenomenalt jobb och som säkerligen kommer bära vidare facklan någon gång i framtiden. Vad som däremot inte finns är någon som är en lika bra fönsterputsare som jag.

Varför är jag då så bra på att vara fönsterputsare? Frågorna kan besvaras på olika sätt och jag ska försöka hinna med dem alla.

Erfarenheten är förstås central. Jag har redan nämnt den och vill cementera den ytterligare. Jag har alltså jobbat med fönsterputsning under många decennier. Det är svindlande att tänka sig. Precis som med alla andra typer av jobb så är erfarenhet en central beståndsdel för att bli bra på något. 10 000 timmar talar man om. Jag har nog varit fönsterputsare i 100 000 timmar, gissningsvis. Då blir man bra, det bara är så.

Jag ser också värdet av god kundkontakt. Detta nämner jag ofta som ett sätt att betona att jag är en bra fönsterputsare. Precis på samma sätt som jag ser själva akten/arbetet som centralt så ser jag god dialog som minst lika viktig. När man väljer mig som fönsterputsare väljer man per automatik en engagerad samarbetspartner. Jag formar mina tjänster utifrån de önskemål och förhoppningar som varje respektive kund har. Detta tummas aldrig på heller.

Vi rör oss vidare genom argumentationen om fönsterputsaren och landar i priset. Jag är nämligen effektiv. Effektiviteten som fönsterputsare gör att jag kan erbjuda priser som mina konkurrenter får väldigt svårt att slå. Jag skulle till och med våga säga att de inte kan slå dem överhuvudtaget. Detta får man efter många år i branschen. Möjligheten att göra jobbet snabbt och effektivt och således erbjuda schyssta villkor tillika låga priser. Smart va?

Nu måste denna fönsterputsare rusa iväg. Vi hörs snart igen!

Det var en gång en man som ville göra skillnad. Det gör knappast denne man särskilt unik. Under alla tider har det funnits människor, företrädesvis män, som just vill göra avtryck. Som vill bli hågkomna för att ha åstadkommit någonting. Denne man var sådan. Det var det han drömde om. Han visste bara inte hur han skulle gå tillväga.

Detta utspelar sig i början av det 20:e århundradet i Sveriges huvudstad. En stad som då var väldigt olik den vi idag känner. Detta är visserligen över 100 år sedan men redan då var det en gammal stad vars hur föll sönder och förtvinade. Ett fattigt samhälle. Fasadrenovering var ännu inget man på allvar börjat diskutera i Stockholm.

Det var där mannen skulle få sin chans. Han skulle bli den förste att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Vid det här skedet, den där junidagen 1908, så visste han inte om det än. Han spatserade ner längs Nygatan som vilken dag som helst. Han lyfte på hatten till damer och herrar, till höger och till vänster. Han klev över brunnar och doftade både blomster och avlopp där han rörde sig fram. Precis när han passerade pantbanken hörde han två män stå och konversera. Fasadrenovering och Stockholm var två ord han kunde urskilja ur deras samtal.

Nog för att han visste vad renovering var men fasadrenovering var han mindre bekant med, och i Stockholm dessutom. Vad var det för påhitt? Hans nyfikenhet var ostoppbar men hans blyghet hindrade honom från att gå fram till männen och göra sig varse vad det talade om. Han smög därför upp närmare, med ansiktet vänt mot pantbankens stora fönster. Där borrade han blicken i en gammal docka, tog ett funderade grepp om hakan och tänkte inte på dockan för fem öre. Han koncentrerade sig på männens konversation och på att lära sig vad detta fasadrenovering i Stockholm var för något.

Tydligen hade stadsfullmäktige äntligen gjort slag i saken, menade en av männen. Man skulle nu ta tag i problemet med de tvinande husen. Stockholm skulle bli som nytt igen och fasadrenovering var receptet. Det lät nästan för bra för att vara sant. Plötsligt bröts ögonkontakten mellan vår huvudperson och dockan. Kvinnan som drev pantbanken bar bort den och tittade på mannen med en besvärad min. Men brydde han sig om det? Knappast!

Fasadrenovering i Stockholm. Det var något han skulle lära sig mer om, om det så var det sista han gjorde! Han gick med lätta steg tillbaka längs Nygatan och hemåt för att berätta om den fantastiska upptäckten.

Nog för att fälgar är ett stort intresse för mig och sådär. Alla människor kan nog relatera till det. Alla har intressen som är det bästa som man vet och som man kan ägna sig åt alltid. Så är det förstås. Samtidigt kan jag bli lite less. Inte på fälgar som sådant utan på mitt intresse för dem. Förstår ni? Alltså jag blir trött på att jag inte ägnar tankeverksamheten åt något annat emellanåt. Problemet är bara att många runt omkring mig har liknande intresse för fälgar. Detta gör att jag inte riktigt kommer undan. Idag ska jag berätta om ett tillfälle nyligen då detta blev tydligt.

Vi satt runt bordet på söndagsmiddagen hos mamma och pappa. Det var jag, de fyra syskonen och allas respektive. Och sedan barnen förstås men de brydde sig inte direkt om oss vuxna och ointresset var ömsesidigt. Det hade knappt gått en kvart på förrätten innan fälgar kom på tal.

Min äldsta storebror harklade sig och tittade över bordet på vår syster, sedan sa han: ”Jaha, jag ser att ni har skaffat nya fälgar. Metall, känns inte det lite väl mycket 2010, eller? Är det Classe som har valt dem eller?”. Hans kommentar följdes av ett belåtet leende när han smög in en oliv i munnen och tittade på syrrans något tafatta sambo.

Det blev hon som fick ta till orda. Hon gick direkt i försvarsställning för fälgarna. Inte för Claes, intressant nog. Hon lade ut orden som om hon kommit förberedd på att hennes storebrorsa skulle förolämpa de nya fälgarna. Hon förklarade att det nog var svårt när man var 45 år, tunnhårig och hade 94 barn att hänga med i trender. Hon försäkrade mig och alla runt bordet att det var metallfärgade fälgar som gällde igen. Eller som hon uttryckte sig:

• ”2010 års fälgar har kommit tillbaka igen förstår du, lilla gubben. Men det kanske inte är så lätt för dig att hänga med. Livet måste ju gå väldigt fort när man inte gör någonting av det. Inte sant?”

Det var ingen som hade väntat sig att ett simpelt samtal om fälgar skulle eskalera till den nivån. Här låg en hund begraven. Det var många års frustration som bubblade upp till ytan för syster min. Fälgar jagar upp känslor. I alla fall om du frågar min familj. Det är ingen tvekan om saken.

Det finns mer att säga om den där middagen och de samtalsämnen som kom upp men jag hinner inte mer idag. Vi hörs nästa vecka igen!

Vi fortsätter frågorna från förra gången. Eller, det vi gör är ju egentligen att gå igenom de frågor som inte hanns med. Ni som missat detta får helt enkelt bara hoppa in. Jag tänkte dock vara generös och ge en snabb återblick till vad vi har att göra med:

Jag har arbetat med städhjälp under lång tid. Jag gör även så idag även om detta inte är något jag delat med mig särskilt ofta av här. När jag, för ett par veckor sedan, lät kungöra detta så har frågorna varit många. Förra veckan svarade jag på några men långt ifrån alla. Idag tänkte jag därför fortsätta min strapats. Om du, efter detta, saknar svar på dina frågor om städhjälp så är jag idel öra för att besvara fler nästa vecka.

OK, nu kör vi:

Skulle du rekommendera någon att arbeta med städhjälp?

Ja, för den som tycker att städning är avkopplande och samtidigt utmanande är städhjälp ett perfekt yrke. Jag arbetade med det under ett par år. Under dessa år lyckades jag lära känna ett antal personer som jag höll efter mycket. Man blir liksom nära många man är städhjälp hos. Inte alla förstås, men många. Så var det i alla fall för mig när jag var städhjälp.

Hur länge var du aktiv städhjälp?

Jag fick tänka efter en stund för att komma fram till svaret. Jag var alltså aktiv städhjälp under 2,5 år tillslut. Därefter tog jag en annan roll på företaget och nu har jag inte dammsugit i tjänsten på ett bra tag. Jag uppskattar båda dessa aspekter av städhjälp. Nog för att jag gillar det administrativa, men att arbeta med kroppen är ändå favorit. Jag kanske skulle ta och rycka in någon dag?

Hur tjänar en städhjälp?

Detta tror jag varierar otroligt mycket från arbetsplats till arbetsplats. Jag tjänar bra för den bransch jag är i. Detta gör all personal i vår organisation. Detta säger jag och är fullt medveten om att det finns de som arbetar under direkt dåliga förhållanden. Detta är något som jag och mitt företag ställer oss emot, naturligtvis. När man jobbar hos oss så har man kollektivavtal.

Fler frågor om städhjälp? Ställ dem så svarar jag!

Frågorna och svaren. Ja, idag sker det tillslut. Som utlovat redan för några veckor sedan så skulle jag få anledning att återkomma till detta ämne. För er som inte hängt med kommer en liten summering:

Jag sysslade med dödsbostädning i Stockholm under en tid. När jag nämnde detta blev det totalt kaos i min inkorg. Kommentarsfältet svämmade över och det blev en jävla röra, rent utsagt. Det var tydligen helt otänkbart. Att någon som jag skulle ha bott i Stockholm och sysslat med dödsbostädning, av alla saker, var ett stort nej. Många trodde inte ens på mig. Dödsbostädning och Stockholm gick inte ihop med min persona, var det någon som konstaterade.

Nåväl, jag är nu alltså här för att hugga tag i alla hundratals frågor jag har fått om dödsbostädning i Stockholm. Jag kommer förstås inte hinna svara på allt idag men jag ska försöka ge svar på några, i alla fall. Håll tillgodo!

Hur kom du in på dödsbostädning i Stockholm?

En bra fråga med ett tydligt svar. Det var en vän som skulle flytta till Stockholm och syssla med dödsbostädning under en period. De sökte ytterligare en och tajmade gärna så att det var en vän till person 1. Denne vän blev jag. Jag kom att flytta med till Stockholm och börja jobba med dödsbostädning. Detta är alltså första gången jag överhuvudtaget sätter min fot i Sveriges huvudstad. Otroligt.

Ja, sedan var det liksom min grej. Kompisen slutade men jag blev kvar. Fler folk kom in på företaget och jag fick en ledarroll. Vad som skulle ha varit 2 månader blev 4 år. Är det inte lustigt?

Trivdes du med att arbeta inom dödsbostädning i Stockholm?

Ja, det gjorde jag verkligen. Det var ett arbete som passade mig oerhört bra för den plats jag var på i livet. Det kändes fint att kunna använda min kunskap för att faktiskt få hjälpa folk. Känna att det jobb jag utförde inom dödsbostädning hjälpte människor i Stockholm som hade det svårt. Egentligen var det inte så stor skillnad mot andra typer av städning men det gav lite mer, är min upplevelse. Det var dessutom en fin tid i Stockholm om jag bortser från jobbet inom dödsbostädning. Jag hade mycket roligt och träffade mängder av fina vänner som jag ännu har kontakt med.

Har ni gjort sådär någon gång? Kanske inte flyttat till Stockholm för dödsbostädning men bara dragit iväg med kort varsel? Jag vill höra era berättelser!