Allting ditintills hade gått ganska bra, tycker jag. Eller ja, det hade i alla fall gått så bra som jag tänkte att något kunde gå första dagen på jobbet. Om ni inte har hängt med tänker jag ge lite kontext, så att ni förstår var ni läser:

Jag hade börjat på ett företag och skulle jobba med telemarketing. Detta är nu 20 år sedan och det var mitt första jobb. Ja, ni har rätt: Jag är alltså ca 40 år gammal om detta inte redan synts på mina skåror vid ögonen. Den dagen hade jag i alla fall varit sanslöst nervös för mitt nya jobb. Både för det faktum att det var telemarketing jag skulle jobba med, men också att jag skulle träffa en massa nytt folk. Jag hade liksom inte sysslat så mycket med det tidigare. Oftast var jag själv och det var jag bekväm med.

Hur som helst. Första dagen på telemarketing då. Jag hade blivit ditkörd av farsan, klivit in och presenterats för min nya chef – som för övrigt verkade trevlig – och sedan ledd till rummet där telemarketing höll till. Ja, också en sväng in till kundservice hade hunnits med. 

Alla var trevliga och tillmötesgående och jag kände mig omedelbart lugnare. När jag sedan påmindes om att det faktiskt var telemarketing som jag var där för blev jag otröstligt nervös igen. Hela förmiddagen lades på en utbildning inom just telemarketing. Det var jag och det var min chef och det var varsin kanelbulle som låg på ett fat på bordet. Jag antog att den syftade till att hålla min hjärna alert? Oavsett syfte med bullen så fyllde den inte någon större funktion.

• ”Ska du inte äta bullen? Det är viktigt att vara på alerten när man jobbar med telemarketing” påpekade min chef något skojfriskt.

Så ska det vara. Låt oss nu avväpna situationen, tänkte jag. Det kunde ju inte bli värre än att sitta här och våndas. Kasta in mig i telemarketing bara, tänkte jag. Och ge mig den där bullen först så att jag får lite socker. På den tiden drack jag inte kaffe så sockerchock var det mesta jag kunde hoppas på där och då.

När förmiddagen hade gått åt jag lunch med mitt nya gäng på telemarketing. Frågor om nervositet kom från alla håll och jag spelade cool men misslyckades. Jag såg klockan ticka ner och närma sig 13. Det var då som det skulle ske. Det var då som mitt arbete inom telemarketing skulle börja på riktigt.

Min chef kungjorde att ”Jaha, då var det dags. Nu var vi dem, telemarketing!” och alla begav sig mot rummet för att börja ringa igen. Satan i gatan vad nervös jag var vid det tillfället. Det kändes som att mina ben vek sig under mig när jag stegade fram mot telefonen där min telemarketing-karriär skulle ta sin början.