Först på fasadrenovering i Stockholm

Det var en gång en man som ville göra skillnad. Det gör knappast denne man särskilt unik. Under alla tider har det funnits människor, företrädesvis män, som just vill göra avtryck. Som vill bli hågkomna för att ha åstadkommit någonting. Denne man var sådan. Det var det han drömde om. Han visste bara inte hur han skulle gå tillväga.

Detta utspelar sig i början av det 20:e århundradet i Sveriges huvudstad. En stad som då var väldigt olik den vi idag känner. Detta är visserligen över 100 år sedan men redan då var det en gammal stad vars hur föll sönder och förtvinade. Ett fattigt samhälle. Fasadrenovering var ännu inget man på allvar börjat diskutera i Stockholm.

Det var där mannen skulle få sin chans. Han skulle bli den förste att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Vid det här skedet, den där junidagen 1908, så visste han inte om det än. Han spatserade ner längs Nygatan som vilken dag som helst. Han lyfte på hatten till damer och herrar, till höger och till vänster. Han klev över brunnar och doftade både blomster och avlopp där han rörde sig fram. Precis när han passerade pantbanken hörde han två män stå och konversera. Fasadrenovering och Stockholm var två ord han kunde urskilja ur deras samtal.

Nog för att han visste vad renovering var men fasadrenovering var han mindre bekant med, och i Stockholm dessutom. Vad var det för påhitt? Hans nyfikenhet var ostoppbar men hans blyghet hindrade honom från att gå fram till männen och göra sig varse vad det talade om. Han smög därför upp närmare, med ansiktet vänt mot pantbankens stora fönster. Där borrade han blicken i en gammal docka, tog ett funderade grepp om hakan och tänkte inte på dockan för fem öre. Han koncentrerade sig på männens konversation och på att lära sig vad detta fasadrenovering i Stockholm var för något.

Tydligen hade stadsfullmäktige äntligen gjort slag i saken, menade en av männen. Man skulle nu ta tag i problemet med de tvinande husen. Stockholm skulle bli som nytt igen och fasadrenovering var receptet. Det lät nästan för bra för att vara sant. Plötsligt bröts ögonkontakten mellan vår huvudperson och dockan. Kvinnan som drev pantbanken bar bort den och tittade på mannen med en besvärad min. Men brydde han sig om det? Knappast!

Fasadrenovering i Stockholm. Det var något han skulle lära sig mer om, om det så var det sista han gjorde! Han gick med lätta steg tillbaka längs Nygatan och hemåt för att berätta om den fantastiska upptäckten.