Vi ska gå igenom en sak som jag känt att jag lämnat lite okommenterat senaste tiden. Det har faktiskt blivit lite av en elefant i rummet eftersom så många av er har hört av sig. Ju längre tiden gått desto större skuld känner jag för att inte ha tagit upp ämnet. Nu kanske det låter lite överdrivet men så känner jag i alla fall. Jag talar om det faktum att jag har arbetat med att köra budbil i Kista, och det intresse som väckts efter detta.

Var det oväntat?

Ja, väldigt!

Samtidigt vill jag göra er nöjda och stilla nyfikenheten om denna period i mitt liv. En period som ägde rum under ett par år för mer än två decennier sedan. Det var då mitt jobb var att köra budbil i Kista och jag minns det mesta som om det vore igår.

Jag tänkte att jag idag skulle berätta hur det gick till när jag fick jobbet. När mitt yrke blev att köra budbil och just i Kista av alla ställen. Det var ju knappast så att Kista var ett bekant område för mig, och budbil ska vi inte tala om. När jag fick jobbet hade jag bara haft körkort i någon månad. Jag hade dessutom varit i Stockholmstrakten endast två gånger, så det var helt färskt – allting.

Jag visste att jag ville till området så småningom. Då var jag 22 år gammal och en vän hemifrån bjöd ner mig på besök. Jag åkte tåget på 7 timmar ner till huvudstaden och vi umgicks över en helg. En helg som fick mig förälskad, inte i honom utan i Stockholm. Jag började omedelbart söka jobb i stan. Många annonser passerade när jag tillslut landade på en om budbil i Kista. Det där lät intressant. Jag visste inte vad Kista var men budbil kunde jag förstås räkna ut. Jag sökte och höll tummarna hårt. Det hjälpte tydligen, för en vecka senare fick jag svar att jag skulle få komma på intervju.

Intervjun gick bra. Det var nog min starkaste prestation i sådana sammanhang någonsin. Jag fick jobbet. Jag fick min budbil och min rutt att köra på i Kista. Två roliga och spännande och utvecklande år följde. Det kan möjligen var den period som format mig mest, både som privatperson och som yrkesperson. När jag gjorde min sista dag i budbilen i Kista kändes det faktiskt ganska sorgligt. Tiden gick och det kändes mer och mer naturligt att jag slutade, men det tog ett tag!