Är det den konstigaste rubriken du läst i denna blogg hittills? Kanske? Ja, jag har trots allt skrivit om en hel del knas genom åren, men kanske är den mest extrem. Vad innebär det ens, gjutasfalt i Stockholm? Jag slår vad om att det flyger över huvudet på många. Jag slår också vad om att det är många som redan slutat läsa inlägget. De vet förstås inte att jag skriver såhär eftersom de redan slutat läsa. Om det nu stämmer, vill säga. Till dig som fortsatt läser texten vill jag dock säga Tack. Tack för att du läser min blogg och tack för att du nu ska få läsa detta inlägg om Stockholms gjutasfalt.

Utan vidare förseningar vill jag nu presentera texten:

Robban, Sixten och Max var tre svagbegåvade individer som hängt ihop sedan de var små. Robban (eller Emil som han egentligen hette) hade alltid känt sig lite utanför eftersom han var den enda i sällskapet som saknade ett X i sitt namn. Ibland skrattade vännerna åt honom på grund av det.

När de gick ur gymnasiet bar de tre blommor på sitt bröst. De hade alla tre gett varsin till de andra två. Ja, och sedan hade de gett en till sig själva. Det var både tragiskt och fint på samma gång, kan man tycka om man vill. Den förste att få jobb var Robban. Han började arbeta med gjutasfalt i Stockholm. Frågan var bara hur det skulle gå.

Robban berättade dagen innan han skulle flytta upp att han aldrig varit i Stockholm och att han inte visste vad gjutasfalt var. De andra två frågade om han var orolig för hur det hela skulle gå. Hur skulle han kunna ta sig runt i Stockholm och hur skulle han veta hur gjutasfalt skulle hanteras om han saknade kunskap helt? Han lugnade genom att försäkra dem om att ”det är lugnt”. Det var ofta ett svar han gav till sina tvivlare. Ofta fungerade det inte. Särskilt inte på Försäkringskassan. Men när det kom till Sixten och Max kunde han alltid räkna med bifall. Detta oavsett om det gällde gjutasfalt i Stockholm eller något annat helt slumpmässigt ämne.

De var trots allt väldigt, väldigt dumma allihop.